Min största rädsla!

Var hos BM idag och jag tycker alltid det är lika roligt och prata om min lilla tjej och ta prover och lyssna på hennes hjärta eftersom man vet vad det så småningom kommer att leda till. Jag älskar verkligen min barnmorska för hon är så trevlig och så glad och man har verkligen inga problem med att prata med henne för jag fick förtroende för henne direkt.

Rn sak som jag tog upp med henne är att jag är så fruktansvärt rädd för att hon ska dö i magen eller under förlossningen (givetvis efter också). Det här tär väldigt mycket på mig och här om dagen läste jag om en tjej som bleb tvungen att avbryta sin graviditet i vecka 20 eftersom de såg att bebisen hade en missbildning. Hjärnan hade tydligen växt utanpå huvudet och därför var de tvugna att avbryta den. Det som var det värsta var att hon hade kännt den sparka precis innan och annars mådde den bra. Jag vet inte hur mycket jag grät när jag läste detta och tänkte på det länge efteråt. Jag blir tom gråtfärdig när jag tänker på det nu för jag är såå rädd att det ska hända min tjej något. Jag har även förlossningsrädsla men den är inte ens i närheten så stark som denna rädsla är. Har inte sagt det till någon förutom min BM och Andy men så är det. Min BM berättade att det är såå fruktansvärt sällan något sånt händer. Oftast går det flera flera år innan något sånt händer och alla graviditeter slutar alltid lyckligt dvs man får sin lilla bebis. Visst blev man lite lugnare men det är inte mycket. Jag skulle inte klara av att leva om det hände min bebis något! och då menar jag verkligen det!. Igår sparkade hon väldigt lite och genast blev jag sååå extremt nojig, även om jag kände henne småröra sig lite så sparkade hon inte som hon brukar. Sån tur var så skulle jag till BM idag och då fick jag höra hennes hjärtljud och fick därför bekräftat att hon faktiskt mår bra:). Imorse hälsade hon mig god morgon genom att sparka mig och jag blev jätteglad!. Min barnmorska sa att det inte är någon fara att man inte känner bebisen röra sig ibland, det är helt normalt.


Bild lånad av Netdoktor.se

Detta är som sagt min största rädsla jag någonsin haft!. Min BM frågade om jag ville ha någon att prata med om detta men jag vill helst ta itur med det själv. Hon gav mig tipset att bara tänka positiva tankar och slänga bort de negativa. Detta är något jag ska försöka göra så gott jag kan även om det inte alltid är lätt. Hon menade att tänker man för mycket negativt hela tiden så tror hjärnan till slut att det det absolut kommer att hända. Detta vet jag ju redan om men ibland måste man få det förklarat för sig för att verkligen ta till sig det. Därför kommer jag försöka att bara tänka positivt, använda mig av målbilder och ta till avslappning när jag känner att jag behöver.

Barnmorskebesöket gick bra. Vi tog blodtryck, äggviteprov, blodsocker, hjärtljud, HB och SF mått. SF måttet hade ökat 4 cm på 1 månad och det betyder att bebisen växer!, hon följer dessutom kurvan till pricken:). Hjärtljuden låg på 136 slag/min vilket ochså var helt normalt!. Alla andra prov vi tog var också superbra och kunde inte bli bättre!. Nu på måndag ska jag på ett till prov då vi ska göra en sockerbelastning eftersom min pappa har diabetes. Detta för att se om jag ev har eller kan få graviditetsdiabetes eller om bebisen har ökad risk att få diabetes. Hon trodde inte att det skulle vara någon fara eftersom jag har haft bra blodsocker hela tiden men de vill vara helt säkra. Ska därför vara fastande från kl 24 och kl 8,20 ska jag vara där. Det kommer att ta 2 timmar då de ska ta ett blodsocker när jag kommer. Sedan får jag dricka en sockerlösning och så får jag vänta 2 timmar då de sedan ska ta ett nytt blodsocker för att se hur kroppen tagit hand om sockeret. Får inte äta eller dricka något även under undersökningen mer än sockerlösningen :(.

Nu ska jag fortsätta kolla på Idol.

ha en bra lördag! kram

Anonym

Ja visst är det jobbigt att oroa sig för att bebisen ska dö i magen :( Sen är man orolig för förlossningen, sen när bebisen är ute är man orolig för sin lilla plutt hela livet hihi..

Jag minns när jag hade några veckor kvar av graviditeten så hade inte Egon rört sig nånting på ett dygn, jag åkte med min syster till förlossningen och fick göra ett ultraljud, då jäklar blev det fart på han. Han var väl bara väldigt trött och sov som en gris men jag blev ju skit rädd! Så va beredd på att bebisen kan ta lååååånga sovstunder i magen haha, men minsta lilla oro så åk in och kolla läget, bättre en gång för mycket!

Det kommer gå kanon, snart har ni eran lilla tjej hos er :) Kram Carro

2010-10-29 | 21:06:03 |
Ellie

Carro: hehe ja men visst är det så. Man kommer nog aldrig släppa sin oro och det är väll naturligt, man vill ju skydda sin avkomma. Jasså så det är väll ganska normalt att de ibland sover ganska mycket. Kanske inför förlossningen så de ska orka med den för det är ju inte bara fysiskt krävande för oss mammor, barnet står ju ut en massa också. Tack för dina tips! dom värmer!.

kram

2010-10-29 | 22:50:23 |
Nettis

Men gumman inte behöver du känna dig orolig för att det ska hända något, men vet att man gör det är ju mamma instinkten som kallar.Jag fick höra en massa saker om med att bli i gång satt är högre risk att något går fel då, men försökte tänka posetivt behöver du någon att prata med så finns jag för dig.Bamse kramar

2010-11-01 | 12:43:43 |
Ellie

Nettis: Tack gumman men jag tror jag kommer behöva övervinna min rädlsa själv. Visst är det bra och prata av sig ibland men jag tror och hoppas att Andy kan stötta mig och vi brukar prata om det så han vet vad jag är rädd för. Tillsammans är vi starka:)!. Visst blir alla mammor oroliga över massa saker. Är det inte förlossningen så är det att ens son/dotter börjar bli stor och skaffar pojk/flickvän haha!. Alltid finns det något att oroa sig för:) hihi. mamma som man är :P.

2010-11-01 | 18:26:46 |



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



Trackback



Namn: Elinor Lilja
Bor: Skärblacka
Ålder: 25

Övrigt: Välkommna till min blogg!. Elinor heter jag och är 25 år och bor i ett litet samhälle som heter Skärblacka utanför Norrköping med min man och min dotter Heiley född 110123.Här kan ni läsa om mitt intresse för inredning, familjeliv, och allt annat som händer i i min vardag med småbarn. Varmt välkommna in!.






RSS 2.0